Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
ingenting för honom. Men för mig var det som
hade han ömt smekt mig, nej klappat mig, som
man klappar en hund med tiggande ögon. Jag smög
mig till hans hus, såg genom fönstren på nedre
botten in I hans rum, där han och hans hustru, hans
lyckliga hustru, sutto, Jag bevakade deras rörelser.
De talade. Eller han läste och tittade ibland upp från
sin bok och deras ögon möttes tvärsöver bordet.
Deras blickar, deras rörelser, då de lutade sig mot
varandra, marterade mig, som om jag hölle på att
korsfästas. Och ändå stod jag kvar, jag toka. Hem-
met hade slutit sig om honom som ett skal. Han var
icke min längre, som jag föreställt mig på promena-
den nyss, han var hennes och den lilla flickans. De
där aftnarna förstod jag hur ljuvt det måste vara
att ha ett hem. Och hur det är att stå utanför och
aldrig kunna komma in. Ljuset från hans fönster
gör ännu ont i mina ögon.
Petra lade vänligt sin hand på Elsas.
— Stackars du, sade hon,
— Jag tyckte jag ville tala om det för dig, fort-
satte Elsa, Nu när vi skola träffas på nytt. Det var
min hemlighet. Nu har du också del i den. Du måste
veta att jag älskade din bror. Kanske förstod han
det själv. Vi talade aldrig om det. Men jag tror att
han förstod allt. Jag var borta, när han dog. Sedan
hans död har allt blivit så tungt. Döden är så för-
färlig, Den reser sig plötsligt som en svart mur i
solskenet och skymmer våra älskades ansikten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
