Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
i gapskratt. Han måste skaka henne för att äntligen
få henne tyst.
— Jag trodde att han inte fanns längre, skrek
hon skärande, och så träder han fram på min
bröllopsnatt.
— Du är galen! bet han till.
Hon böjde sitt vita ansikte över honom. Hennes
linne hade halkat ned från axeln, håret föll oredigt
omkring henne.
— Kalla inte på honom, viskade hon. Jag trodde
äntligen att jag undsluppit honom. Men han har
redan stigit upp ur graven för att ställa sig emellan
OSS.
— Vad menar du?
Och så förgick hela bröllopsnatten, under det
Adéle berättade historien med Daniel Wedin. Hon
överdrev. Hon hade blivit våldtagen av en vansinnig
människa. Hon kunde inte hjälpa det. Men så plöts-
ligt ångrade hon sig och tog tillbaka, rädd för de
spöken hon tyckte sig skymta i vråarna. Hon hade
hatat honom, nej, hon hade älskat honom. Han hade
gjort henne olycklig. Å nej! Hon var berusad av
honom. Hon hade ju velat ha ett barn med honom.
Denna Adéles försäkran att hon längtade att få
ett barn med den där mannen rörde arrendatorns
hjärta. Han kände ju inte till hennes själviska be-
räkningar, att barnet skulle vara en lösenspant som
skulle tvingat Daniel till giftermål, ett slags försäk-
ring bara på en tryggad framtid som burgen hustru.
Han tänkte inom sig att Adéle kanske ändå hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
