Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
237
vara tillsammans. Solen hade jagat undan hennes
onda aningar, och de flydde som skuggor;
Tage och hon gingo nu hand i hand, När Petra
halkade på den hala stigen, grep han henne och kysste
henne. Över dem, över granarnas kronor hängde vita
och blå skyar. Ibland lyste det rött bland lingonris
och mössa, Det var några förfrusna bär som ännu
sutto kvar, De stoppade dem i munnen, och de
krasade lustigt, när de tuggade dem. Slutligen gingo
de hemåt.
— Följ med mig in, bad Tage, då de kommo till
Johans stuga.
Det var åter ingen hemma. De gingo uppför
den knakande smala trappan. Tage trängde Petra
in mot väggen och kysste henne uppsluppet. Han
kände den syrliga smaken av lingon på hennes
läppar.
— Vad det doftar, sade Petra plötsligt, då de
kommit upp.
— Det är din parfym, log Tage.
Men med ens upphörde han att le, På bänken
utanför hans stängda dörr låg en kolossal bukett
mörkröda nejlikor. Det var de som doftade. De
hängde huvudena, tunga, halvvissna, och fyllde luf-
ten med den starka, egna lukt av kryddor nejlikor
alltid ha. Petra tog ett par tveksamma steg framåt.
—" Varifrån komma blommorna? frågade hon.
Tage kunde inte svara. Han hade blivit vit i an-
siktet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
