Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
Angela såg på Stellan, tanifullt som det var
hennes vana att se på människor hon sällan träffade.
Det fanns icke mycket av man hos honom. Han
var klädd i en ljusgrön kavajkostym och hade en
signetring gjord av en ametist på sitt ringfinger.
Av kamraterna på akademien brukade han ofta
kallas Karin. Hans huvud var stort och klotrunt
och satt dinglande på en för smal hals. Ögonen, blå
och vattniga, voro kupiga med ett uttryck som hos
ett fånigt barn. Kinderna hade en fin skär färg,
och kring hans läppar saftade sig saliven, som om
han alltid vore lysten efter en godbit och redan
kände lukten av den. När han talade eller gick;
svängde han kokett på sig och flabbade ibland till
på ett oförklarligt sätt, som om han funnit sig själv
roligare än allt annat.
Från honom gick Angelas blick till Sven.
Så olika de två kusinerna voro varandra! Sven
hade från en vacker pojke vuxit upp till en vacker
och intagande ung man. Med åren hade det judiska
draget mer och mer framträtt hos honom: ögonens
sammetsmjukhet, ansiktets bleka ton av elfenben,
den en smula högmodiga, krökta näsan, den röda,
sinnliga munnen.
Stellan brukade säga, att han inte tyckte om judar.
De skulle kunna sälja hans själ för pengar, sade
hän.
— Vi skulle inte ha mycket förtjänst, om vi sålde
din själ i alla fall, kunde då Sven föraktfullt svara,
eftersom Stellan lade orden i hans mun och han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
