Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TTO
— Ibland tror jag det, sade hon. Hennes far,
min morfar, var en hög militär 1 Finland, hennes
mor tyska, också av gammal krigarsläkt. Hon har
alltsedan hön var flicka kunnat sköta en pistol, Hon
skulle lika lätt skjuta en annan som sig själv. Det
är som om människoliv inte hade något riktigt värde
för henne, Men mig skrämmer hon väl bara med
det eviga talet om den där revolvern, Ty alltid
kommer hon tillbaka till den. För mig har det blivit
som en mara. Jag drömmer om det, tycker att jag
hör skottet gå av och ser henne ligga där med blod
i pannan. Och mitt i drömmen känner jag då en
obeskrivlig lättnad. Det är slut, tänker jag, hon skall
inte plåga mig mer. Det är som om hennes tankar
vöre pilar som rusa mot mitt bröst på flera mils
avstånd. Jag känner dem nu, när jag sitter bredvid
dig. Kanske anar hon att jag fått en vän och vill
taga dig ifrån mig.
De sutto tysta, De förnummo plötsligt närvaron
av varandra som en trygghet, en lycka utan gräns.
De voro ensamma i bilen, och de tyckte att den rörde
sig, lade stycke på stycke bakom sig, till dess de
tillsammans flögo framåt i en blå rymd, som gen-
ljöd av deras viskningar och förtroenden.
En klocka ringde. Det betydde att de måste till-
baka till skolan. Fritimmen var slut,
Stanny hoppade ur och räckte handen till Angela,
De gingo upp genom hagen, följande en liten stig
genom gräset, som deras fotsteg dessa dagar redan
trampat till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
