Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
Angela såg hur hon kämpade med henne där ute.
Nu döko de båda huvudena ned, så kommo de åter
upp. Linnéa tycktes ha lagt sig på rygg och sim-
made, dragande Margit efter sig. Till sist voro de
då vid båten och halades upp av två flickor, som
skälvde mera än de andra, vilka varit nära att
drunkna.
Linnéa bar Margit i land. Hon vilade lätt som ett
litet barn i den storvuxna bondflickans famn. Hon
var blå i ansiktet och snyftade, tätt tryckt mot
Linnéa, som hon inte ville släppa, liksom om hon
ännu känt djupet inunder sig.
Linnéa lade henne försiktigt ned på stranden och
masserade henne kraftigt. Blodet återvände till
Margits kinder. Flon log.
— Tack! sade hon.
Så slog hon plötsligt armärna om Linnéas nacke
och kysste henne på kinden.
Linnéa reste sig upp och såg sig häpen omkring.
— Hon fick kramp, sade hon kort.
Så gick hon bort och klädde på sig:
När Angela och hon sedan voro på väg hem,
frågade Angela nästan blygt:
— Hur har du lärt dig allt det där, Linnéa?
Linnéa såg ned på henne. Hennes kloka grå ögon
lyste till litet.
— Det är far, som lärt mig, svarade hon. Han
brukar säga, att det alltid blir något tillfälle att
rädda en människa från döden, och då får man
inte stå rådlös.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
