Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254
varligt, men han hade icke kunnat hindra lidandet.
Tbland mitt i plågorna hade hon lett, ett litet under-
bart, tåligt leende, som nästan kunde få en att
gråta. Och slutligen, när hon fött sitt barn, hade
hon rört honom genom att slå bägge armarna om
hans hals, där han stod lutad över henne.
— Tack! hade hon mumlat.
Och så hade hon kysst honom. Han tyckte att
det var som om en ljus och daggfrisk blomma
spruckit ut i detta rum, där han tillsammans med
henne genomlidit ett par nätter. Då hade barnet
skrikit till. Och han hade sett hennes ansikte få ett
uttryck av glad och spänd väntan.
Sedan hade han ibland fått träffa henne. Hon
hade blomstrat framför hans ögon, en ung mor, som
fött sitt första barn till världen. Hennes man hade
han flyktigt känt under några år. Han vär löjtnant
vid ett stockholmsregemente: en riktig tennsoldat
med fjädrande ben, rak hållning och något av
preussisk kommandoton i rösten. En sådan man
hade hon! Kunde hon tycka om honom? Jacob
Levin hade icke kunnat utgrunda det. Han hade
sett Dora blicka upp till sin man med en liten ödmjuk
hustrublick, som sedan marterade honom en hel
natt. Jacob Levin älskade henne. Hon var späd,
ljus, vit, Och han själv så svart! Men vilka känslor
hon hyste för honom, visste han ännu inte.
Om en stund skulle han se henne igen. Denna
sommar, då de bott på ett lantställe utanför staden,
hade han ofta varit inbjuden till deras hem, Barnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
