Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
269
Nu knarrar det i arrendatorns dörr. Han kommer
ut, tittar upp mot den blå himlen med kisande ögon.
Undrar han om det skall bli regn i dag? Skall han
hinna allt arbete han förelagt sig ute på markerna?
Ett blekt, spetsigt ansikte ser spejande efter honom.
Det är Adele. Hans steg i gruset ljuda trygga och
tunga, Och när han försvunnit bakom husknuten
nedåt ladugården, har han sparkat till stenarna, och
den nyss så fina gårdsplanen har redan fått ett
oordnat utseende, där han gått fram,
Angela ler. Hon har kommit att tänka på puzzlet
som hon och Petra sysslade med under långa vinter-
kvällar, då lampan lyste inne i salen och natten
stod svart mot fönstren. Angela kunde sällan ordna
det. Bitarna ville inte passa ihop för henne. Himlens
yta spräcktes av en stympad trädgren, stugans svarta
skorsten hamnade under källaren, Men Petra hjälpte
henne. Under hennes händer reddes puzzlets oord-
nade målade bitar ut. Träden stodo snart grön-
skande på sin plats med blad på alla grenar, himlens
yta helades och blev glatt och jämn, huset växte
upp med fönster och dörrar och vita knutar och
skorstenen, som sig borde, mitt på taket. Bara Petra
kunde det, och Angela följde hennes snabba händer
med lysande ögon.
Skulle icke hennes liv också bli ett sådant där
svårt puzzelarbete, som måste redas upp? Det hade
ju redan börjat fara ihop. Bitarna ville icke längre
passa till varandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
