Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IT
lighetsfulla ö, vilken hon som barn så ofta gjort ut-
flykter till. För henne hade det varit som att fara
till ett främmande land. Petra smålog tankfullt. Den
där lilla flickan var stor nu. Ön var väl icke längre
för henne något hemlighetsfullt lockande.
Och där Petra stod nere vid stranden och hörde
vågorna sjunga, mindes hon så tydligt den där
dagen, då Angela kommit resande — ett ensamt och
föräldralöst litet barn. Petras bröder, Hans och
Peter, hade velat uppfostra henne med sina barn,
men då hade Petra slagit armarna om den lilla och
röpät att hon ville behålla henne. Det hade varit i
matsalen på Eka. Petra kom ännu ihåg, hur Peter
helt otympligt sagt:
— Jag trodde att du nu var lycklig.
Så litet de förstodo henne. Ända sedan den tiden,
då Petra bara var nitton och ett halvt år och Thomas
Meller skrey hem från Sydamerika och bröt sin för-
lovning med henne, hade hon känt sig ensam och
utan mål i livet.
Barnet, hennes döde bror Hugos dotter, den lilla
Angela, hade väckt alla hennes slumrande känslor av
ömhet och glädje. Så bra de haft det tillsammans
här på Eka! De två år Petra bott i Stockholm, medan
Angela gick i skolan, hade hon alltför ofta längtat
tillbaka till sin gård. Men sedan — och Petra tänkte
nästan litet skamsen därpå — då Angela vistades i
hushållsskolan och det bara växlades brev emellan
dem, hade Petra längtat efter henne så, att hon
blivit melankolisk. Då hade hon till slut skrivit och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
