Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
ansikte var eldrött och uppsvällt. Hon klynkade ynk-
ligt som ett djur som lider. Och åter tyckte Angela
sig höra det där hårda klapprandet från de svarta
fåglarnas näbbar. De voro omkring den plågade där
på sängen och borrade vassa, kalla klor i hennes kött.
Petra böjde sig över henne. Hon tog bort det våta
lakanet och bredde en filt över henne: Hon belöna-
des strax med ett skyggt leende av tacksamhet.
— Jag kan hjälpa så litet, sade Petra ömt till
svar på detta leende, som föreföll henne så rörande.
— Kom närmare, bad flickan.
Och när Petra lydde, slog hon armarna om henne
och viskade i hennes öra ett namn:
— Joönäs!
Petra ryckte till. Det var alltså namnet på honom
som hade bragt detta barn i olycka. Det var honom
hon låg och tänkte på mitt i plågorna. Hans namn
vågade hon icke säga högt. Här i stugan hatade de
honom. Men hon gav det åt Petra som ett lösens-
ord. Petra log förvirrat mot ansiktet där på kudden.
Alltså älskade hon den där pojken, som fegt hade
flytt sin väg. Hon led med hans namn på sina läppar.
Det tycktes nästan trösta henne att viska det. I detta
kvava rum med den smala sängen blommade en
kärlek, som inga vidriga omständigheter kunnat
döda. En karl flyr från sin flicka och kastar sina
plikter, och hon ler ändå tåligt och viskar hans
namn. Inom sig bar hon hans barn, det nya livet, en
varelse som kanske skulle ha hans drag och som
hon därför måste älska och lida på nytt för.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
