Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
— OQO nej, svarade hon uppriktigt. Det är han
visst inte.
— Han satt så nära fröken, mumlade Tord, nu
ond på sig själv att han blottat sina tankar.
Han gick tätt intill Petra.
— Minns fröken den där promenaden hem från
Ekered? sade han, alltjämt med låg röst. Jag
fick känna frökens hand mot min. Jag kan inte
glömma det.
Petra rodnade, Han borde inte påmint henne så
här.
— Jag minns, sade hon enkelt.
— Ja, jag får förstås inte heller glömma att jag
är klockarens son och allmoge och att fröken tillhör
en helt annan klass, sade Tord och lyfte trotsigt på
huvudet. Jag misstydde klockornas klang den
gången, Jag trodde de manade till krig och erövring.
Jag kunde ju också misstyda frökens handtryckning,
inbilla mig att det låg något mer i den än fröken
ville visa.
Petra sade ingenting. Hon visste ju inte vad hon
skulle säga.
— Vet fröken, hur jag haft det de här dagarna?
utbröt arrendatorn häftigt. Jag sitter där hemma vid
matbordet mellan Adéle och hennes predikant. De
försöka knappast dölja sina blickar för mig längre,
För allt i världen, jag unnar henne visst predikanten.
Men det ligger något otäckt i att det är, som om det
försigginge mitt framför ögonen på mig. Det kom-
mer mig att känna mig skamsen.
12, — Vv. Krusenstlerna, Höstens skuggor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
