Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
en helt vanlig klumpig människa, som stod där och
skrek fram ord. Det lät nästan som när en ko
råmar. Då mindes hon hur hennes väninna Stanny
velat plocka sönder Gud i små bitar för henne. Och
hon såg också hur Adéle med lystna och hungriga
ögon smög sig upp vid predikantens sida. Allt blev
så fult, futtigt och smått. Små känslor, låga begär.
En värld av djur som stötte huvudena mot varandra
så att det ekade ihåligt.
Angela stannade. Nu hörde hon en röst som
ropade. Hon sprang genast åt det håll, varifrån
ljudet kom. De stodo där allesammans runtomkring
Adéle; Hon hade kommit gående rätt ur skogen
emot arrendatorn och predikanten. Hon var tyd-
ligen på väg hem igen.
— Ha ni letat efter mig? sade hon bara hest, och
såg sig omkring, inte ett spår förvirrad. Man brukar
inte märka annars att jag är borta.
— Nu ser du i alla fall att vi märkte det, svarade
arrendatorn.
Hon knuffade undan honom och gick fram till
Josef. Och i det hon lade bägge händerna på hans
axlar, sade hon:
— Det är er skuld att jag sprang min väg. Tala
nu om vad det var ni sade. Eljes förstå de ju ingen-
ting.
Petra flyttade. sig litet oroligt, där hon stod. Hon
begrep genast att Josef var i en svår klämma. Han
hade sagt något, som han ej kunde upprepa för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
