Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
Petra flyttade sig litet ifrån honom och såg in i
hans ögon. De sutto så en lång stund. Slutligen sade
Petra:
— Jag far nog till Stockholm på nyåret.
Alltså var det bara till dess de skulle få vara
tillsammans. Eka skulle stå tomt igen, med ned-
dragna rullgardiner som slutna ögon.
— Tror du verkligen det? sade arrendatorn. Jag
låter dig inte fara kanske.
Men när han sade det, kände han sin maktlöshet.
Hon hörde till en annan värld än han. Åter kände
han det tungt. Hon kunde fara och komma som hon
behagade. Hans plats var på Eka. Där skulle han
stanna år ut och år in.
— Blev du ledsen?
Petra stödde armbågarna mot bordet och såg
framför sig. Nej, hon kunde inte dröja på Eka i
evighet. Hon måste tänka på Angela också. En så
ung flicka! Inte kunde hon alltid gå på landet.
— Då måste vi begagna denna höst väl, sade Tord
hastigt. Den tar snart slut. Petra, det lider mot
jul...
— Ja, ja.
Petra smög sig åter intill honom. Tänkte hon på
Thomas Meller? Innerst i hennes hjärta viskade
något, att han skulle komma tillbaka på nyåret. Hon
kände sig trolöss. Mot vem? Det visste hon ju inte.
Kanske mot sig själv och sina egna minnen.
Tord kysste henne. Hon darrade litet.
— Du gråter, viskade Tord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
