Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
247
Inte heller för Betty kunde han känna detsamma
som förr. Alla voro skuggor, därför att han kommit
så nära de höstliga dödsskuggornas land.
Men plötsligt lyfte han huvudet lyssnande. Han
hörde steg. Lätta steg. Någon kom gående upp till
stugan. Hans hukade sig ned vid fönstret. Han såg
en spänstig ung kvinna komma uppför stigen. När
hon kom närmare, kände han igen Dora. Hon hade
en röd pälsbrämad jaquettekappa på sig och ett slags
jockeymössa med utdraget brätte ned över ögonen,
och hon gick i våldsamt högklackade och högskaf-
tade promenadkängor av svartglänsande lack. Hon
hade också ett paraply med förgyllt skaft, som
gungade från hennes upplyfta hand.
Hur hade hon hittat hit? Nu stod hon utanför
stugan. Hon log för sig själv och gnolade på en
liten sång. Detta svaga gnolande kom också Hans
att le. Här stod hon smidig och elegant mitt i vild-
marken och sjöng med en liten öm och längtansfull
röst: en ung kvinna ensam i skogen som inte tror
att hon är sedd.
Hon gick fram till den undansparkade vatten-
hinken och tog på den. Hans tyckte att hon smekte
den. Och hinken fick med ens ett annat utseende.
Den gamla trähinken borde ha kunnat grönska, en
sådan makt måste det vara i hennes hand.
Nu steg Dora utan vidare in i stugan. Hon blev
häpen, då hon fick se Hans.
— Nej, är ni här? sade hon, och hennes röst,
eljes så metallisk, var nu som beslöjad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
