Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
in i båten. Allt är så oförklarligt där. Fiskaren är en
gammal man. Det kan hon se på hans krökta rygg
och benen som darra. Nu vänder han sig mot henne.
Han har inte något ansikte. Han har blott ett bak-
huvud med hår som en svart skål, men det göm-
mer bara tomhet. En öppen skål. Petra hackar tän-
derna. Men hon tar modigt nätet som han räcker
henne,
Först tycker hon att det är lätt. Det är luft bara,
ingenting. Men när hennes fingrar sluta sig om
nätets kanter för att fånga in det, då känns det med
ens så tungt att hon knappast mäktar lyfta det.
Lyfter hon jordklotet? Bär hon hela världen i
sina armar? Då förstår hon att fiskaren har givit
henne tiden att bära. Han har hämtat upp sekun-
derna och minuterna i nätet som otaliga fiskar, icke
skönjbara för synen. Och när hon vacklar på stran-
den med sin dyrbara börda i famnen, blir det döds-
tyst omkring henne. Klockan har stannat. Jorden
under hennes fötter tickar inte längre. Gräset rör
sig inte. Vågorna sluta att slå mot stranden. Snäc-
korna sjunga inte längre. Tiden är slut. Och då vid-
tar evigheten, som icke har någon tid. Den är tidlös,
glider och glider utan uppehåll. Den kommer böl-
jande in över henne. Det är som dimmor, det är som
imma, det är som svallande vatten, det är som van-
sinnigt bländande ljus, Men det är tystnad. Ingen
levande härdar ut med denna tystnad. Själen vill
sprängas, vill bli en dimma också den och glida bort
över vattnen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
