Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296
Petra såg en smula ängslig ut. Hade hon kanske
förrått sig?
— Ack, 1 feberyrsel, sade hon slutligen och log
skyggt.
— Yrsel har man ofta, inföll Dora. Ibland är det,
som om man handlade i yrsel även utan feber.
Efteråt trör man att man drömt, Det var bara en
besynnerlig dröm, tänker man och menar att detta
är väl bara sådant, som man skall glömma. Jag hade
själv en sådan dröm för inte så länge sedan , . . till-
lade hon hastigt.
Och hon strök sig litet förvirrad över pannan och
tittade på Jacob. Petra tyckte det såg ut, som om
hon för honom, utan att han visste det, ville ursäkta
sig för något.
Du bär kanske på hemligheter för honom också,
tänkte Petra utan att ana hur rätt hon Hade.
Dagarna gingo. Petra räknade dem icke.
Hon såg sina vänner röra sig i rummet. Och hon
log mot dem alla. Också mot Adéle som en efter-
middag kom smygande med oroligt och ångerfullt
ansikte. Petra sade inte något till henne om den där
stenen, Bara nickade vänligt också åt henne. Men
när Tord och hon ett ögonblick blevo ensamma,
räckte Petra honom handen.
— Det är bäst att det är slut nu, viskade hon. Du
förstår själv att det måste vara slut. När jag blir
frisk igen, reser jag härifrån.
Och Tord svarade inte. Han böjde sig blott litet
djupare ned, så att hon ej skulle se hans ansikte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
