Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13
Id
ligare detta uttryck av att ett par stora framtänder
stucko fram ur munnen, så att hon aldrig riktigt
kunde sluta den. På alla fester var hon den själv-
skrivna gästen hos Lilian och Peter von Pahlen.
Hon var den vackra Lilians väninna, och som hon
hade en stark vilja var det egentligen hon som
styrde den poetiska, men ack så fjärilslikt fladd-
rande Lilian.
Hans von Pahlen satt hopsjunken i en stor karm-
stol. Föregående år hade han opererats för sin
kräftsvulst, sitt sarkom i armen. En tid hade han
känt sig bättre, men nu hade smärtorna åter kom-
mit tillbaka, och han måste vistas i Stockholm för
röntgenbehandling. Ännu levde han, men han visste
ju att det ej fanns något egentligt hopp om att han
skulle bli varaktigt botad. Han väntade sig ingen-
ting av detta nya år, varunder han skulle fylla
sina femtio — ”om allt gick väl”, som det hette:
Hans son Sven och dennes unga judefru Bess sökte
muntra upp honom med sitt glada prat. Bess be-
rättade om sin lille förstfödde, Hans-Benjamin, som
hon lämnat hemma hos barnjungfrun. Han hade
varit alltför liten att tagas med.
Angela slog sig ned i kakelugnsvrån, där de andra
kusinerna från Ekered, Svens syskon, sutto kring
brasan. Gotthard sköt genast fram en stol åt henne,
Edla, som ännu gick på seminariet och nu fått
pincenez för sina närsynta ögon, nickade åt Angela.
Jacob Levin kom fram och hälsade. Han var i afton
utan sin familj, hans hustru Sally och barnen hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
