Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
— O, pappa, skreko barnen. Ta då ur dosan.
Och det gjorde Jacob. Han tög en nypa och förde
upp till näsan, men Anton såg nog att han släppte
det i golvet sedan. Synd på fint snus! Men han blev
inte stött. Han var ju gäst i huset, och här hade
bjudits på kalasmat.
Morgonens stämning höll på att förflyktigas för
Jacob Levin. Här satt nu Sveriges styrka och tyngd.
Denne lille illmarige gubbe! Inbillade han sig att han
kunde frälsa Sverige åt Jacob Levin och kungen, om
de ryska barbarerna komme, såsom det nu hojtades
så mycket om? Det var väl förhävelse, han såg inte
ut till det, Och inte såg han så överdrivet civiliserad
ut heller själv.
Nu sutto alla de glödande fosterlandsvännerna i
Stockholm med likadana gubbar vid sina bord.
— Ta för er. Ät. Drick. Var så goda. Botten upp!
Var det inte alltför löjligt det här? Så löjligt att
det kändes falskt i halsen och genant, och i grunden
till och med hemskt? Jacob hade de sista dagarna
varit uppe hos en gammal adelskäring, överstelöjt-
nantsänkan Julie Seijer, född af Palmborg, en
hjärtevän och anförvant till den beryktade grevin-
nan Mirjam Meijerhelm. Så långt man kunde min-
nas tillbaka hade hon varit fullkomligt blind, och
nu hade hon fått underlivskräfta. Djupt inne ur det
mörker, vari hon i årtionden hade suttit, och liksom
djupt ur sin förvittrade livmoder, hade hon spytt
ut sin okuvade hatfulla själs fräsande förbittring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
