Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
vårsädd och höstsådd och slåtter. Men han var ändå
bara ett rotlöst, vinddrivet stadsbarn från en ofrukt-
bar, främmande fjärran öken som räddes att blamera
sig på dessa nordiska bönders eget område och deras
ägande gård och grund. Ute i den friska naturen,
där de härskade, hade juden Jacob Levin med alla
sina slipade operationsverktyg och utmärkta desin-
fektionsmedel ändå ingen säker och trygg plats.
Kanske Anton Nydal märkte hans förvirring.
Han började mysa för sig själv, medan han stillsamt
gnuggade sina sega händer inför all den goda maten.
Så åto de under tystnad, då och då skålade Jacob,
och Anton svarade och sade evigt på samma omöj-
liga sätt:
— Tackar.
Rosenrauchs och de mnytra dalkarlarna tycktes
bättre ha funnit varandra i ett slags glammande,
uppsluppen bullersamhet. Kunde det då verkligen,
till och med vid fest och glas, hittas någon sam-
klang mellan somliga judiska folkelement och som-
liga svenska?
Men gubben Nydal drack sparsamt. Däri voro i
alla händelser juden Levin och bonden Nydal var-
andra lika. Båda hade generationers vaksamhet i
blodet, rädslan för att låta vinet taga sans och för-
nuft ifrån dem, rädslan också för andras över-
lägsna skratt och för att göra sig löjliga.
Mitt i det allmänna larmet och stojet hyssjades
det plötsligt. Näsdukar viftade från alla håll. Vid
balkongräcket på ena långsidan hade den store upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
