Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
antisemitism som med sin perversitet. De voro så
bullrande högröstade att de togo loven av den mera
stillsamma och hederliga ungdomen, som ej höll
sådant väsen om sig. Överallt stucko de nu fram
sina grinande, läppsminkade ansikten, petande med
långa ringprydda fingrar i allt. Och bakom dem
stodo allmänt aktade män, som hade mycket att säga
till om i riket. Liksom furstarna förr läto sig manöv-
reras av intriganta älskarinnor, styrdes dessa herrar
av denna bräkande hord av näsvisa och lastbara
ungdomar.
— Ett ögonblick, sade Jacob.
Han reste sig under förevändning att gå ut och
skaffa sig cigarretter. Han kunde ropat på kyparen,
men han måste nödvändigt åtminstone ett ögonblick
komma från Kiss Nilssons sällskap, om han icke
skulle få kräkas.
När han trängde sig fram genom lokalen, ropade
man på honom från greve Gusten Värnamos bord.
Jacob stannade motvilligt.
Stellan sprang upp och bad honom sitta ned, men
Jacob skakade på huvudet. Gusten sträckte honom
hjärtligt sin hand. Han var en fetlagd liten prick
med talgiga ljusa, utstående ögon och en hängande
underläpp, knappast ännu trettio år. Utan att vära
skåning skorrade han, tillgjort och drygt, och vif-
tade slappt i luften med små tjocka korthuggna
fingrar. Dessa händer fann Jacob motbjudande. De
gåvo honom alltid en känsla av den mannens dum-
het, men också av hans grymhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
