Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
— Jag kan göra dig sällskap ett stycke, sade hon.
— Jag vet egentligen inte, varför jag kom upp
hit, sade Dora, Jag fick en sådan längtan att se ett
riktigt litet barn. Min pojke har ju vuxit så jag inte
mera känner igen honom. Kan han gå än, Bess?
Då måste Bess åter visa Hans-Benjamuns stora
konststycke, hur han kunde resa sig upp och stå
stödd mot stolen.
De tre kvinnorna i rummet åskådade undret, an-
daktsfulla som om de bevittnat en helig akt.
En stund senare gingo Dora och Petra nedför
gatan. Petra gav åter Dora en förstulen blick, där
hon klev på höga ben som en gasell vid hennes sida.
Hon var så vacker, Dora, i dag, i sin ljusa, lysande
blekhet.
— Jag längtar till Ekered, nu när det blir vår,
sade Dora och stannade plötsligt. Titta här, Petra.
Snödropparna ha kommit upp:
Och verkligen, här på sluttningen av Floras kulle
lyste en fläck under de raka björkarna vit av vårens
första blommor. De böjde sina vita klockor på
darrande stjälkar, och jorden under dem sände upp
en doft av fuktig mylla.
— Ja, det är visst vår redan, sade Dora, med en
liten suck.
Petra följde henne till Jacob Levins port. Ju när-
mare de kommo Jacobs bostad, desto ivrigare, desto
mer forcerat pratade Doras silverröst i Petras öron.
Hon hade varit på en stor bal. Å, hon hade dansat
med en förtjusande liten sjöofficer, som varit nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
