Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
409
den. Minnet av Petra hade på denna tid han varit
skild från henne hunnit bli suddigt. Under resan
upp till Stockholm hade han tänkt på henne. Det
var sant att de förra sommaren knappast sett till
henne. Men allt var ju slut mellan henne och Tord.
Allt? Vad hade det då varit? Några kyssar, ett
oskyldigt omfamnande. Han blev plötsligt röd, då
han tänkte på hur han bett Petra bli hans där uppe
på hotellrummet, den gången när de båda farit in
till staden för att göra uppköp. Det var märkvär-
digt att han vågat det. Och med ens kände han
Petras läppar sakta, sakta tryckas mot sin mun.
Adéle fortsatte att gnälla bakom honom. Han var
färdig nu, och han vände sig om och gav henne en
lång blick. Sådan hon satt där hopsjunken på de
skrynklade lakanen, otroligt mager i sin svarta klän-
ning, med flackande elaka ögon och en andedräkt
som luktade sprit, var hon hans öde som han aldrig
kunde undfly. Han fick en kvävande lust att sno
ett av de där hotellakanen om hennes taniga hals
och strypa henne. In i det sista skulle hon spotta
och fräsa honom i ansiktet som en ond katta, men
så skulle hon sjunka ihop. Och allt skulle äntligen
bli tyst. En underbar ljus sabbatsvila skulle lägga
sig över rummet, och i stillheten skulle små silver-
klockor ringa en munter sång om slut för evigt på
pinan och aldrig i tiders tider någon uppståndelse.
— Vi få väl gå ned och äta frukost då, sade
Tord dystert och tog på sig rocken.
— Vänta, jag måste borsta av dig först.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
