Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
343
Hon kom fram till Ola Landborg med böjt huvud,
Han klappade henne på axeln.
— Hur är det, min lilla tös? försökte han skämta,
Då slog hon armarna om honom och tryckte sig
intill honom. Hon kände det, som om han skulle
lämna henne för alltid. Mot det breda bröstet var
det gott att vila. Hon lutade sin brännheta panna
emot det, och ett ögonblick tyckte hon att hennes
tankar lagt sig till ro och icke längre dansade runt
i hennes stackars svidande hjärna.
— Du är god du, pappa, mumlade hon med gråten
i halsen.
Och när hon sade det, visste hon att Bernard
icke var god som deras naive far. Hans bröst var
icke heller brett och starkt som en sköld. Det var som
ett plockat kycklingsbröst, blött och slamsigt och utan
muskler. Hon förstod att när hennes far nu gick,
rycktes också skölden undan henne, och hennes
hjärta skulle ligga där försvarslöst och blottat.
Ola Landborg gav sin dotters hår en liten valhänt
smekning. Han hade blivit orolig. Helst skulle han
velat stanna kvar hemma i dag och prata med
Stanny, men man krävde hans närvaro i banken, och
sitt arbete hade han aldrig svikit.
— Adjö, sade han och lossade varligt hennes
armar från sin hals, Jag kommer ju tillbaka i afton.
— I afton, upprepade Stanny.
Och långt efteråt skulle han minnas hennes röst.
På tåget ringde den i hans öron som en varnings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
