Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
golvet. Men så lugnade hon sig och satte det till-
baka på bordet.
När hon åter steg in i matsalen, ryggade hon
litet tillbaka för det skarpa elektriska ljuset. Igen
var hon ensam, Mörkret tassade och smög utanför
fönstren. Med förgrämd min hällde hon upp ett
glas konjak åt sig.
— Jag behöver verkligen något styrkande, mum-
lade hon. jä
Kanske behövde hon det. Men ett enda glas var
icke nog för henne. Ett enda litet glas retar bara
törsten. Drycken svider i strupen, men den lisar
inte. Natten trycker sig mot fönstret. Revolver-
mynningens tomma öga gapar rätt emot en så man
måste spärra upp sina egna ögon och grimaserande
se tillbaka. Ju mera konjak man dricker, desto
mer grimaserar man, Till dess man glömmer att
det fanns något att grina åt. Då äntligen släpper
mörkret och natten sitt grepp om ens hjärta, Då
äntligen faller revolvern till marken, och man hör
inte ens hur det skräller till, när den rullar ned
bland gruset på gårdsplanen. Nu svider inte dryc-
ken längre. Nu lisar den hjärtat. Och sinnet som
nyss var nedtyngt av onda begär och av en sugan-
de, lysten nyfikenhet, har bara lätta lustiga tankar.
De dansa ringdans. De smycka ens panna med
rosor och sända en ström av väldofter, som man
inandas.
Adéle lät fingrarna spela över bordsskivan. Hon
hade glömt sin rädsla nyss. Hon var inte längre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
