Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
försvunnit, voro de två väninnorna äntligen en-
samma.
— Jag har kommit tillbaka, sade Alexandra
patetiskt.
Som om hon behövt tala om det! Rummet var
redan fyllt av hennes atmosfär som hade en stank
som av en unken katta. Hennes kappa låg över en
stol. Av handskarna, som hon liksom i yrsel dra-
git av sig, doldes åter helt den graciösa Meissen-
figuren, som Josef Wahlbom förgäves sökt gömma.
Men Lilian inandades lukten av Alexandras
kläder, som om hon njutit av dem, Blundande av
sällhet, gick hon trippande som en docka rätt i
Alexandras famn.
Alexandra smekte henne över kinderna och mum-
lade ord som Lilian inte hört på tre månader. Hon
ryste av välbehag vid smekningarna. Hennes
ansikte var blekt av rörelse,
Så funno de två såta väninnorna, båda på sitt
sätt lika hjälplösa och ensamma, varandra igen.
De sutto på nytt viskande om sina tusen små fut-
tiga och fattiga upplevelser ända till middags-
tiden. Då kom Peter. Intet ont anande hade han
sprungit uppför trapporna, hungrig på sin mid-
dag. Ännu hade han en obehaglig känsla i mag-
gropen efter den tråkiga frukosten, då Lilian och
Stellan grälat. Nu gnolade han sorglöst och hop-
pades att familjens goda lynne åtminstone i någon
mån återvänt.
Han slog upp dörren till salongen och stannade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
