Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
av människoöden. Vem hade ägt henne? Vilka hade
ägt henne? Ja, hon var en sådan som måste ha
många män i sina fotspår. Han tyckte sig se märken
av de andras händer på hennes härliga, mjella hud.
— Berätta för mig, sade han. Berätta!
— Jag fryser.
Hon drog åt sig en bit av ottomanöverkastet och
skylde sina armar med det. Så satt hon hopkrupen
bredvid honom och berättade villigt om löjtnant
Bernard Landborg. Varje gång hennes bröst eller
arm åter blottades vid någon rörelse eller silket på
hennes ben skimrade till tände hon på nytt Josefs
kättjefulla begär. Men han måste lyssna! Det var
alltid bra att få reda på saker och ting. Familjen
Landborg kände han till. Utan att för sig själv till-
stå att det var för annat än andliga syften och för
att vägleda och bispringa sina medmänniskor, njöt
han mycket av att få höra hur det stod till hos fina
familjer.
— Då var du kanhända med honom, löjtnant
Landborg, när jag träffade dig utanför kapellet?
frågade han ivrigt,
— Ja, sade Frideborg. Han sprang ifrån mig.
Josef makade sig närmare henne:
— Landborgs äro mycket rika på det timliga
goda, sade han.
Och han avundades dem deras rikedom. Otydligt
föresvävade det honom att det varit någon mening
i att han träffat denna stackars vackra vilseförda.
Josef Wahlbom ville så gärna söka Guds mening i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
