Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
253
När de stannade utanför hennes port nere på
Gamla Brogatan, sade han lågt:
— Säg aldrig greven till mig mer. Jag kallar
ju dig vid namn. Säg bror Gusten!
Hon nickade litet förvånad. Hon trodde att han
nu skulle fortsätta med bilen hem till sig, men han
steg ur och följde med henne upp. Nu stodo de
inne i hennes lilla rum. Det såg fattigt ut här i den
skarpa dagern från fönstret. Agda tittade rod-
nande på honom. Hon gjorde en åtbörd med sina
små bruna händer som om hon velat säga:
— Så här har jag det. Vad vill greven mig?
Men inom henne var det något som redan sade
»broder» och »Gusten» till honom,
Angela skulle ha lett om hon sett de små händer-
nas beskrivande rörelse i luften. Så hade Agda
brukat lyfta sina händer, då hon i skolrummet på
Ekered berättade sagor för dem som barn.
Då greven nu tog av sig handskarna, blottades
åter såret han fått på handen.
— Vänta, jag skall förbinda det, Gusten, sade
Agda milt. Och redan sade hon Gusten.
Hon gick efter en av sina egna näsdukar, fuktade
den i vatten och lade om såret. Hennes mörka ögon
sågo spörjande upp på honom.
— Gör det ont? frågade hon.
Han skakade på huvudet. Utan att hon bad
honom om det, slog han sig ned på ottomanen. Här
härskade samma outsägliga frid som inne i hans
mors rum. När Agda rört vid honom med sina lätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
