Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
— Goddag, lilla pappa, har du kunnat sova?
frågade Betty ömt och kysste honom.
Han nickade glatt.
— Man behöver inte så mycket sömn, när man
blivit så gammal som jag, sade han. Livet tar
snart slut. Man måste vakta de få timmarna som
återstå. Man är rädd om dem som om ett brin-
nande ljus som man måste skydda med handen, så
att ej något okynnigt luftdrag skall blåsa ut det.
— Du är väl inte gammal, sade Betty.
Men när hon sade det tog hon sig åt hjärtat,
som om något gjort ont där. Visst var han gammal,
hennes lille far. Men i det vita håret blandades
ännu flera testar av den dunkla röda färg som
varit dess ursprungliga. De kämpade tappert mot
ålderdom och förvissnande. De glödde ännu som
om de hämtat upp eld ur hans ungdomliga hjärta.
— Kom och sitt här, min flicka, sade Benno
leende och klappade på armstödet av sin stol.
Men då skrattade Betty muntert.
— Du glömmer bort att jag inte är någon ung
flicka längre, sade hon och smekte honom över
håret. Se, så stor och tung jag blivit! Jag får
inte längre plats på en stolskarm.
Men hon kunde inte heller i lugn och ro slå sig
ned i stolen mitt emot honom. Hon tassade runt
i rummet, sköt in en bok i en av bokhyllorna, strök
över en bordduk, rättade på skrivunderlägget.
— Alla saker måste känna att jag kommit till-
baka, sade hon när hon såg hur hennes far följde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
