Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
333
— Få människor äro så dåliga som de utmålas,
om också några äro långt värre, sade Bell von
Wenden rysande. Men det kommer ingenting gott
av den här resan. Agda och Frideborg kunna ju
inte alls språket. Hur skola de reda sig i Berlin?
— De ha ju Gusten och mig, sade Stellan be-
skyddande.
Bell gav honom en blick av förakt.
— Ni två? utbrast hon. Det är just någonting
att ha.
— Nå, sade Stellan stött, du skulle naturligtvis
vilja vara i Gustens och mitt ställe, när...
— Här är så mörkt i den här gästgivargården,
avbröt Bell, åter rysande. Ser du inte att det
elektriska ljuset inte vill brinna klart? Vad skulle
vi hit för? Jag tycker inte: om idetta dystra
nordiska allmogeland, dessa småländska urskogar.
Här är för tyst — för nära döden. Det tvingar en
att tänka.
Hon grep tag i Stellans mjuka arm och såg på
honom med uppspärrade ögon.
— Jag måste hålla i någon, viskade hon. Du
vet inte vad jag lider. Den där sköna Agda be-
traktar mig som om jag vore något ont djur som
skulle hugga tag i henne. De dra sig ifrån mig,
de unga kvinnorna. Och vad har jag gjort? Jag
har givit dem min kärlek. Kan jag hjälpa att jag
måste älska dem? Min kärlek är bättre än män-
nens, Jag är kvinna själv, därför förstår jag bättre
vad de behöva. Jag vet vad de längta efter och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
