Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
335
Bell vände åter ansiktet mot den mörka rymden
därutanför fönstret. Hon måste lätta sitt hjärta.
Vad brydde hon sig om att det var den lymmeln
Stellan som hörde på henne och att saliven fuktades
kring hans läppar som om han nosat på några
delikata läckerheter? Hon talade till det hemlig-
hetsfulla dunklet därute. Hon såg inte stjärnorna
som nu tänts uppe på himlen och sökte slå spröda
trådar av ljus och silver i nattens mörka väv.
Hon såg bara mörkret. En oändlig brunn av
mörker, som hon stod vid randen av och var nära
att glida ned i.
— Förälskad? Jag avskyr det ordet, sade hon.
Det ligger så mycken brutalitet bakom det. Mäns
brutalitet! Vad jag har här inom mig är ömhet.
Jag skulle beskyddat Agda. Rört så varsamt vid
henne, En ung flicka är någonting så oändligt
sprött. Ä, den där fina linjen som bildar höftens
lätta svängning! Hennes kropp är en underbar?”
dyrbar vas som bär en eldröd blossande blomma.
Den blomman bryter en man — han sliter itu den.
En kvinna som älskar den unga flickan bara smeker
blomman, lockar den att sakta, varligt öppna sig.
Två kvinnor som älska varandra ha så mycket att
anförtro varandra i sin kärlek. Den ena finner
den andras kropp som en återspegling av sin egen.
Världen blir harmoniskt fullkomlig. De le saligt,
som om de funnit livets hemlighet.
Bell grät nu. Tårarna droppade från hennes
ögon. Hon torkade inte bort dem. Till och med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
