Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350
Hon låg i sängen bredvid Macson. Hon tänkte på
allt som hänt sedan hon sist varit på Ekered. Ett
ögonblick lyste lille Hans von Pahlens ansikte mot
henne. Han svävade som en svag stjärnstrimma
mellan gardinen och sängen, och hon suckade
tungt. Jacob skulle visst aldrig heller glömma att
Hans ägt henne. Han hade talat så elakt om öde-
stugan nu i afton igen.
Med en liten övergiven snyftning lade hon
handen mot kinden, och fortsatte att se framför
sig med vidöppna ögon.
Den andra: kvinnan var Bell von Wenden. I
hennes rum sovo Frideborg och Agda. Bell tyckte
att det nu mitt i hösten var en sällsam doft ay vår
härinne. Hon tyckte att hon stod framför en blom-
mande trädgård, men när hon sträckte ut handen,
en stackars värkande hand, för att bryta en kvist,
kom strax en vindil och förde den åt sidan så att
hon ej kunde nå den. Hon hade velat krypa tätt
upp mot Agda. Agda skulle mjukt tagit emot
henne, och tryckt mot denna blommande fulla flick-
kropp, mot vilken hon förut så ofta tryckt sig,
skulle hon glömma att hon någonsin stått utanför,
gråtande av tomhet och ångest. Eller hon skulle
velat smyga sig intill den muntra spotskä Fride-
borg. Men hon vågade inte röra sig, då Agda efter
det att hon lovat bli Gustens hustru alltid strängt
hade avvisat henne och då Frideborg var så hög-
ljudd och bara brukade skratta gäckande åt allt det
hon icke begrep. Så låg hon som en fånge med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
