Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
473
Det var ett rop om hjälp från en man utan kraft,
ett förtvivlat erkännande av sin egen svaghet.
Agda ställde sig framför spegeln och började
med darrande kalla händer försiktigt lossa på
brudkröonan, En lock av hennes hår föll ned över
hennes ögon. Hon sökte se genom den, men
tyckte att den förvandlades till en svart olycks-
fågels vinge. Hon var rädd. Bakom henne väntade
brudsängen, bakom henne stod brudgummen. Nu
skulle det alltså ske.
— Hjälp mig, sade hon.
Hon ville att han skulle häkta upp klänningen,
vars hyskor hon ej kunde nå. Men när hon nu såg
hans korthuggna feta fingrar treva ända in på hen-
nes skinn, önskade hon att hon bett någon annan,
ja till och med Bell von Wenden, om hjälp.
Var fanns nu hennes tillförsikt? Hennes trånan-
de önskan att få hjälpa denne man och dela hans
väg genom livet? Borta! Därför att hon kände sig
som ett skälvande kött, som en åtminstone fysiskt
ovärdig nu skulle sträcka händerna efter.
I detsamma öppnades dörren och Frideborg kom
intrippande.
— Du har min nattdräkt hos dig, Agda, viskade
hon leende. Jag kan ju ändå inte ligga alldeles
naken.
Hon fick det tunna silkesplagget, som skulle vara
hennes nattdräkt. När hon gick över rummet kas-
tade hon en glittrande uppmuntrande blick hän
på greven. Så försvann hon igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
