Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80
— Det tror jag inte, svarade Angela, tryggt.
Du vet ju hur Frideborg uttrycker sig. Hon lägger
huvudet på sned och säger något som hon tror vara
poetiskt eller djupsinnigt, men har inte själv den
avlägsnaste aning om vad hon egentligen menar
med det.
— Kanske. Och ändå!
I Petras hand vägde det lilla brevarket med de
hemlighetsfulla slutorden tungt. Det hade förjagat
den där särskilda söndagsfriden. Hon visste ju att
det skulle föra oro med sig. Vad hade de för sig
där nere i Berlin, de där två unga flickorna Agda
och Frideborg som så hastigt blivit gifta och med
män som syntes passa dem så illa? De tycktes
leva i någon hets. Det är väl alltid hets och oro i
ett krigförande land, men Frideborg måtte det ha
stigit åt huvudet.
»Vi äro alla släkt. På mer än ett vis.>
Petra kände liksom en svag motvilja för att
räkna släktskap med Frideborg. Hon tyckte illa
om denna sin svaghet. En vacker flicka — visst
var hon det. Men det var också något tvetydigt i
själva luften omkring henne, Petra visste att hon
bar på Bernard Landborgs barn, och så hade hon
ändå utan vidare gift sig med den flabbige Stellan.
Gällde det en vanlig människa, måste sådant ju
onekligen kallas minst sagt hållningslöst. Men där
Petra satt och vägde brevet i sin hand, utan att
ännu kunna släppa det ifrån sig, var det som om
Frideborg snuddat vid henne. Då hänrycktes hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
