Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
över golvet. Hon svängde litet på sig så att
den vita schalen slog ut som en bölja bakom
henne.
— Agda skall också ha en liten, sade hon så med
gäll röst och stannade framför bordet.
— Agda? Med vem? frågade Petra förvirrad
och häpen,
— Med greve Gusten, hennes kära man, förstås,
svarade Frideborg. Det förstå ni väl, hon som är
så anständig.
Hon såg från den ena till den andra. Deras
ansikten tedde sig så bleka och overkliga. Då brast
Frideborg ut i en av sina kaskader av skratt. Det
pärlade ut i den vita herrgårdssalongen. Glasen
på byrån tycktes klirra av det. Prismorna i ljus-
kronan skälvde.
— Vi äro tre nu, sade Frideborg och slog sig
för sin rödsminkade mun som om hon gripits av
en oemotståndligt lustig tanke. Agda, Angela och
jag själv. Det var därför inte Agda ville fara ifrån
sin herre och man. Ha ha ha! Jag vet nog, hur
Gusten burit sig åt, men aldrig trodde jag att han
skulle vara så finurlig.
— Men tyst då, Frideborg, tyst, jämrade sig
Agda.
Hon sjönk ihop i stolen. Nu grät hon igen.
Träden ute i parken hade fattats av en vindil. De
nakna grenarna rasslade mot varandra. Det var
som om de stämt in i Agdas gråt.
— Jag ville inte alls resa, viskade Agda. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
