Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
ropat efter blod. Lemmarna hade sökt sig intill
varandra. En familj som måste hålla ihop!
— Vi måste gå nu, viskade hon.
— Nej! Nej!
Sven tänkte med förtvivlan på att han nu skulle
tillbaka till Bess och sonen, Han hade aldrig varit
olycklig med dem. Men nu sedan han återfunnit
Agda dömde han hela sitt föregående liv miss-
lyckat. Och det liv som låg framför honom skulle
endast bli tomhet utan henne.
— Nej! Nej! protesterade han, värjande sig mot
en osynlig övermakt.
Familjelivet, plikterna, arbetet, skulle åter ta
honom fången. Han visste det. Hans tillvaro hade
börjat löpa i en bred fåra, och han skulle aldrig
kunna kasta sig ur den. Han skulle obönhörligen
tvingas att följa den ända till slutet. Det tjänade
så litet till att kämpa emot.
Han tryckte sig med en suck åter intill Agda.
Men hon hade redan börjat ordna sina kläder. Milt
sköt hon honom åt sidan. Han satt där och såg på
hur hon knäppte igen blusen om sina svällande,
runda, vita bröst. Han hade haft dem i händerna
och känt deras lena mjukhet. Nu fästade hon kjolen
om sin midja. Nyss hade han knutit sina armar om
den, Det var som om hon för varje gång han hörde
en hyska häktas eller en knapp glida in i knapphålet
bit för bit tagit ifrån honom det hon nyss så giv-
milt skänkt. Han hade haft händerna fulla av
henne. Han böjde sig framåt och såg förundrad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
