Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
185
Utmed dikeskanten var snön tilltrampad och
hård av många fötter. Men Petra såg upp mot
himlen och fann att också den ljusnat liksom hen-
nes eget hjärta. Den vär klärt blå med stänk av
vita skyar. Ett oändligt hav med vitt vågskum på
som ännu dröjde kvar efter en storm.
Moln gå ibland över hjärtat. Så lösas de upp och
försvinna och lämna rum för en härlig lättnad. Så
hände det Petra denna dag. Var det något nytt
som skulle komma med det nya året? Petra önskade
icke längre mycket för sig själv. Hon tänkte på
Angela. Dessa månader hade hon varit så uppta-
gen av Angela att hennes tankar icke längre hade
mycken plats för henne själv.
Nu tog hon av på vägen, som förde till den
plats där Johan von Pahlens stuga en gång stått.
Man hade aldrig byggt något sedan efter det lilla
trähuset som brunnit ner. Om somrarna låg marken
fortfarande tom och kolnad. Men i det för-
brända gräset hade det vuxit upp smultron. Det
var traktens bästa smultronställe. Barnen brukade
rusa dit och plocka sina korgar fulla av röda och
doftande bär. Deras små fötter trampade ivrigt
omkring på den plats där Johans blomstrande träd-
gård en gång varit. Nu när ingen skötte den hade
den förfallit. Han hade älskat barn, Johan, och
Petra tänkte ofta på hur han skulle glatt sig åt
att de unga och yngsta till sist ändå fingo glädje
av Hans härjade trädgård. Så hade han ännu i
döden delat med sig något av sig själv till dem,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
