Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
rådiga kvinna hade stått för henne som något all-
deles förryckt.
Fru Emma Boklund hade två egna barn, ett par
ljushyllta gossar, som voro tvillingar. De voro så
lika varandra att Frideborg aldrig kunde skilja
dem åt. De voro ett par år äldre än Frideborg och
hette Niködemus och Nikolaus — svåra nämn för
en liten tunga att uttala. Frideborg kallade dem
därför båda för Nicke. Nicke I och Nicke 2. Vem
som var Nicke 1 och vem som var Nicke 2 kom
hon aldrig på det klara med.
I de här små rummen, så olika de gyllene salar
Laura Löwenströms och zigenaren Pepe Sanchez”
yngsta dotterdotter gärna drömde om, växte Fride-
borg upp. Hon inandades lukten av ständigt ren-
skurade golv och nyputsade kopparkastruller. Allt
var skinande rent omkring henne. Men så snart hon
blev litet äldre fann hon hemmet tarvligt. Hon flydde
från disk och damning, som hon måste vara foster-
modern behjälplig med, och strövade på egen hand
omkring nere i staden. Gräl och bannor hjälpte inte.
Så snart fostermodern var utom synhåll, om blott
för ett ögonblick, smög sig Frideborg ut på gatan.
Det var butikerna, de stora skyltfönstren som loc-
kade henne. Girigt slukade hon med ögonen glansen
från sidentygerna och juvelerna, Hon stod där och
hängde och önskade sig... önskade sig. Ibland
trängde hon sig in genom dörrarna till något av
de halvstora varuhus, som då funnos. Hon kilade
under armarna på de vuxna, gick fram till diskar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
