Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296
framför honom, Som i vredesmod, i vrede över den
trotsiga sinnlighet han kände att hans egen kropp
reste till motstånd mot hans beslut att avhålla sig,
kysste han dem. Hon skrattade sitt silverklingande
skratt.
Hon drog honom mot sängen och satte sig
på dess svällande madrass. Han tumlade ned bred-
vid henne. Hon var som galen, berusad, men han
föresatte sig att ingenting skulle ske och avlägs-
nade hennes skälvande händer. Då nöjde hon sig
med att bara känna dessa hans egna seniga händer
och hans härliga mjuka läppar, allt under det hon
klämde ihop sina ben som om någon annan. Hon
njöt av det som man njuter av något man länge
saknat. Nu var det som om hennes bruna ögon
slocknade och dogo. Äcklad måste han då åter
tänka på Adéle och drog sig ifrån henne.
— Godnatt, sade han.
Efter ett litet ögonblick, varunder hon liksom
kände efter något på sig själv och ville bli riktigt
färdig med vad hon kände, reste hon sig mödosamt
och följde honom till dörren.
— Lova mig, sade hon en smula buttert, som ett
besviket barn som inte fått sin vilja fram mer än
till hälften, att aldrig berätta det här för någon.
Han måste ta henne i handen på det. När dör-
ren slöts bakom honom blev han en stund stående
i den halvmörka korridoren, Vad hade kommit åt
honom? FHan tyckte att det var Petra som på nytt
liksom en gång för två år sedan stängde sin dörr
för honom och lämnade honom i mörker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
