Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
313
så gott. Därför vacklade och vajade hon nu osta-
digt, färdig att falla.
Kände hon svartsjuka? Var det svartsjukan som
rasade inom henne? Hon lade handen mot sitt
bröst och förnam hjärtats häftiga bultande. Angela
hade vilat mot henne med sina armar om hennes
hals. Deras hjärtan hade slagit mot varandra. De
hade under djupa svarta aftnar varit som en
enda varelse. Nu var det slut. Angela hade slitit
banden.
Ur Petra steg ett svagt jämrande läte upp. Om
hon varit en hund, skulle hon satt sig att yla upp
mot denna himmel av blått glas, som föreföll så
obarmhärtigt hård. Hela denna tid hade hon mer
och mer tömt sig själv på alla egoistiska känslor.
Hon hade åtminstone inbillat sig att hon gjort det.
Men nu förstod hon att hon begärt Angelas själ
och hjärta i utbyte för sin kärlek. Så helt osjälvisk
kan väl ingen vara. Man ger, men man väntar
ändå på att få något igen, om icke annat så blott
givandets saliga glädje. Men om den man älskar
inte längre vill ta emot några gåvor, inte ens ett
stycke blödande hjärta? Hur går det då? Då kastar
man det man har ut i en tom rymd eller ned i en
djup brunn utan botten. Och man må titta efter
det hur länge som helst, man ser det aldrig mer.
Men där Petra tumlade framåt tyckte hon att
hon kände en liten hand i sin. Den lilla Angela,
det tolvåriga barnet, envisades att gå vid hennes
sida och snappa efter hennes hand som en fågel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
