Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
357
allvar sökt lista ut dess hemligheter? Hade han
någonsin böjt sitt öra mot marken och lyssnat till
allt groende och växande i dess sköte? Hade han
någonsin i lugn vandrat på en äng fylld av vajande
blommor och i stum ödmjukhet sett in i de dunkla
kalkarna som ömt skyddade de fruktavlande stån-
darna och pistillerna? Hade han någonsin sett en
liten glänsande flod med en iver, som skuffade
undan allt som var i vägen för den, flyta mot sitt
mål som var det stora havet? Hade han väl märkt
hur allt i naturen skyndade, löpte, växte, ja, anda-
des mot något som det trängtade och älskade att
gå upp uti, för att allt skilt skulle bli förenat i ett
stort klappande glödande hjärta som var skapelsens
eget? Nej, det hade han inte, och därför var natten
ute i naturen så skräckinjagande att han nu alltjämt
höpplöst och oavbrutet måste tränga sig in mot
sina slappa gossälskarinnor. Genom livets dörr
hade han gått fel väg. Bultät på väggar, som
borde varit slutna, till rum, som ingenting rymde.
Trängt in i slingrande trånga gångar, som ingen-
städes ledde, endast längre och längre in i den
perversa erotikens labyrinter, där allt till sist blott
blev skam och nesa och åtlöje för den, som icke
var född att leva och att irra där eller som inte
hade en säker lykta i ett överlägset förnuft, en
osviklig skönhetskänsla eller ett rent och barns-
ligt hjärta. Och Gusten visste ju att han hade intet
av detta. Och hade naturen ett hjärta, hade det
nu slutat att slå för honom. Blommorna drevo sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
