Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482
Men gjorde inte alla barn så till sist? Kunde de
inte lida den tanken att de en gång vilat i mörker
i sin moders sköte och livnärt sig av henne, eller
måste de bara följa moderns exempel?
Men ur Petras hjärta steg åter ropet: Ge mig
ett barn. En skatt att äga och förvalta. Något
som äntligen skulle skänka hennes kropp en uppgift,
den uppgift den ju var ämnad för. Varför eljes
dessa bröst som höjde sig som blomstrande kullar,
varför eljes denna vida skål som tog emot mannens
säd? Utan att ett barn blev till i denna fruktbara
jord voro ju dessa ting onyttiga.
Petra omfamnade kudden och grät tårar över
den. Skulle detta vara allt som återstod henne?
En kudde att trycka mot sitt bröst och väta med
gråt? Men när hon låg så, kunde hennes själ plöts-
ligt bli stilla. Hon tyckte sig blicka ned i en klar
sjö, på vars botten en underbar värld levde. Växter
och blommor som Petra aldrig sett frodades där.
De sträckte försiktigt upp slanka gröna armar,
men nådde inte vattenytan. Röda och vita koraller
reste sina pelare i den gula refflade sanden.
Snäckor spredo ett egendomligt lysande sken om-
kring sig. En vit näckros som sjunkit ned genom
vattnet bredde ut sina blad lätt gungande på små
ilande vågor. Och skuggor från världen ovanför
vattenytan seglade över sanden och kommo den
att ibland djupna och mörkna så att Petra fick
en föreställning om att under och bakom denna
sjövärld fanns ännu en, kanske flera, vidsträckta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
