Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
487
där igen. Hon betraktade med en liten suck fåg-
larna: hur lätta de voro, så förnöjda, och kände
ingen smärta. Den ljust blå vårhimlen hade i dag
inga gränser, den försvann i ett oändligt fjärran
och en oändlig höjd.
Angela viskade till fåglarna och de lätta skyarna:
— I dag kommer mitt barn. Snart är det här.
Men fåglarna hörde henne inte och slutade inte
att picka upp bröd med smala näbbar, och det gick
inte en skälvning genom den vida rymden.
Då kände sig Angela liten och jordisk, skapad
av mull. Men hon hörde trädens susning och sjöns
melodi, och hon visste att de gladdes med henne.
När Angela kom ned till frukostbordet, sågo de
alla det på henne.
Petra blev blekare än Angela nu var.
— Jag skall kalla hit barnmorskan, sade Petra
och reste sig.
Men Angela fick henne att sätta sig igen.
— Ännu behövs det inte, sade hon tryggt.
Då måste Petra slå sig till ro, men hon kunde
inte äta.
Frideborg sprang upp på sitt rum och kom ned
med den lilla gossen i sina armar.
— Tänk, snart, om några timmär, här du en
sådan här, viskade hon leende och ivrig.
— Det är en flicka, sade då Angela.
— Det vet du ingenting om, protesterade Fride-
borg.
Hon satte sig vid fönstret och lät gossen få mat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
