Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 2. Med vargspår i sikte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu var Kanan-sången slut. Han tog själf upp en ny
sång, och syskonen stämde in:
»Jag vet ett land af idel ljus, hvars ...»
Ante hann ej längre – – –
»Barn –! Det ryk, och gnisterna flyg ur skorsten till
en gård! Herre gulla, vi är ute i bygden, och jag hör
hundarna skälla.»
Han tog med ens i och började springa, som om han
dragit tomma kälken. Anna-Lisa slet halsduken från ansiktet så häftigt att pannan stretade upp med håret, och
hon fick kinesögon. Hon lyfte fötterna lätt, som om
hon redan fått på dem sina kungliga lastiker.
Men Maglena, hon kröp in i schalen med hela ansiktet. Hon var blyg och rädd för främmande folk – helst
så’na ute i bygden. En kunde ju aldrig veta, om dom
var som riktigt folk skulle vara, så att dom såg ut som
folket uppe i Frostmofjället. Kanske de här hade ett öga
bak i hufvudet och ett i pannan; och kanske dom gick
på händerna och åt med fötterna.
Hu hvad det var huskigt –! Hvad kunde de tala för
mål tro –! Frostmomålet var nog särskildt fint, så inte
skulle en tro att så’nt utsocknes folk kunde tala det.
Så långt som de nu färdats denna dagen, så kunde en
ju förstå att allt skulle vara olikt och som oppnervändt.
Gullspira hon tyckte som Maglena, att det var huskigt
att komma till främmande folk där hundar redan hördes tjuta och skälla, så hon drog sig bakefter kälken
med nosen så godt som mellan kälkstabben och Anna-Lisa, som hon myndigt klämde åt sidan.
Per-Erik och Månke, voro morska karlar alltigenom
från den stund de hörde skallet från en byhund.
De spottade, misstänksamma på hvem af dem, som
kunde slunga spotten längst ut framför sig och de satte
händerna neråt mors gammeltröjor, som de hade på som
ytterplagg, och inbillade sig fullt och fast att de stucko
ner dem i fickor. De pratade och undrade om det var
någon i sällskapet, som möjligtvis varit harig och rädd
af sig en sådan dag, vid en sådan farligen långskjuts.
För sin del så hade de då bärgat sig storstyft. En är
inte manfolk för inte!
Till den grad upprymda voro de, att de nedläto sig att
leka med småstintorna. De gjorde sina ohyggligaste,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
