Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 3. Glasögonkarlen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tyst opp dörren med foten och gled ut med hastigare fart
än han kommit in.
Anna-Lisa höll på att följa med honom. Men hon såg
kall gröt på en tallrik på spisbänken, och den synen
höll henne liksom fast inne.
Maglena och småstintorna klamrade sig intill Ante så
han nästan lyftes från golfvet. Han hviskade åt dem att
vara tysta – hade väl vett om hvad som brukades när
man först kom in till folk – det, att stanna vid dörren
och tiga tills man blir tilltalad.
Men Märta Greta, minsta lillstintan, mors gullhjärta,
som hon så nyss hade varit, hon kunde inte tiga. Hon
var rädd, och hon var hungrig, och hon kände sig eländig på alla vis.
»Moooj» – tog hon i – »Etta Eta ill då te mooj!»
Och nu brusto alla fördämningar. Hon skrek som om
man stuckit en knif i henne. Den mest lockande signal
för Brita Cajsa, starkare i rösten ändå än den mindre
systern.
Maglenas läppar började skälfva betänkligt. Hon, som
bättre än de andra hade förstått till hvilket folk de skulle
komma, hon som hade förutsett detta rysliga, hemska med
folk, som hade ögonen i nacken. Maglena blef ju vild
af skrämsel vid att se dessa ögon stilla, blänkande, svarta,
stirra och stirra. Hon visste förut att den bakhufvudögda
mannen var hundturken, som inte kunde hitta på nöjsammare än att ta små barn att slakta och salta in för
andra hundturkar att spisa sig mätta på.
Så Maglena stod ej längre ut hon heller, utan gaf till
en skälfvande gråt, som hade bra stor likhet med småstintornas gallskrik.
Anna-Lisa, – ja underligt att tala om det, – hon var
ju ändå stora flickan, på elfte året. Om det nu kunde
vara för att dagens mödor varit för tunga, eller det att hon
alltjämt hade den tallriken med kall gråblänkande vattgröt för sig utan hopp att nå den. Hur som helst. En
bedröflig sanning är, att äfven hon stämde in i den icke
så särdeles harmoniska kören, som hon för omväxlings
skull piggade upp med gälla, pipande snyftningar.
Ante blef blek, han blef röd. Otäckt hvad en stor
gallskrikande jämmerlåt kan vara smittsam. En skulle
väl aldrig hört tals om att en karl på trettonde året skulle
kunna ge sig att –, ge sig att –! Nej inte om han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
