Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 3. Glasögonkarlen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Månke drygt och klef fram. Han hade stått och tittat
på Glasögonkarlen, hvilken för honom, som genast fick
se framsidan af hufvudet blef en vanlig människa med
ögon där de skulle sitta ögon, hvilka till på köpet för
den som, liksom Månke tittat på dem i smyg voro bara
goda, inte lika rösten, som var sträf och skrämsam.
»På de vise – att här finns ännu mer med småfolk.
Här en, och där en till; – två, tre, fyra, fem, förut.
Finns kanske lika många kvar där ute, som är lika morsk
som de här bägge sista? Foder ha de burit åt geten!
Kluck, kluck –»
Det lät som om mannen skrattade.
»Hvar tänk lill’drängen här hysa geten i natt, om de
nu är bara en, – eller har han kanske tagit foder med
för hele tjoge getter. – Ja säg ifrån med ens, om ni
har fler.»
»Nääj, vi ha int mer än en», försäkrade Månke med
en stor allvarsam blick upp emot de plirande ögonen.
»Bruka ni ha na’ i sängen eller i spisen – hva?»
»Ömse hur hon ligg, Gullspira. När de va riktigt
kallt på halmen i stugan då vi pojkar låg på golfve, så
tog vi dit Gullspira till oss. Det vardt liksom varmt
åf na!»
»Ja och så slapp hon fryse själf ute i lidre. De var
de du mest ängslades för, du», föll Maglena in.
»På de vise – att hon ska ha bäddadt åt sej, geten.»
»Nääj, int att hon bryr sej mycke om de, för hon
lägg sej ändå om de å är obäddadt», försäkrade Månke.
»Hon är aldrig noga pået Gullspira».
»Kluck, kluck». Glasögonkarlens axlar skakade.
»Om du skulle be na stiga in och hålla till godo
med hvad en har att bju på.»
Månke gick storbelåten till dörren.
»Var så go och stig in Gullspira, och håll te goo.»
In steg Gullspira med högt buret hufvud. Hon såg
sig om bland barnen. Varsnade Anna-Lisa, som vispade
om sirap i drickesvrilen, trippade fram till henne och
gaf henne en liten puff med hornen.
»Herre gulla barn. Hon vill bli mjölkad. De är den
ti’n nu – så som en ändå dragi na hela dan.»
Det blef ett ömkande, smekande sort bland barnen.
»Fina Gullspira, granndocka, lill’pärla.»
De föllo på knä rundtom henne på golfvet, strykande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
