Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 5. Alle man till verket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
golfvet, satte de bara fötterna på viskorna och gnedo så att flisorna stucko upp ur det murkna, nötta träet.
Golfvet hade väl inte varit skurat på åratal, eller sedan »de allihopa» gingo ifrån stugan och lämnade halta stackars suparen allena.
Småstintorna sutto uppe i gubbens bädd och gjorde dockor af vedträd och stickor. Småpojkarna diskade vrilar och träskedar och skrapade grötgrytan under ett öronbedöfvande oljud.
Ladd-Pelle blef alldeles förskräckt när han fick se hvilken mängd trasiga laddar, som barnen, under vild-slut slängande, hopade samman åt honom under spisen. Han kände sig ändå bra förnöjd när han tänkte på huru välkommen han skulle bli då han kom ut i gårdarna med dem, färdiga. Det var annars känd sak att Ladd-Pelle hellre söp än arbetade.
Lite emellan hötte han i dag åt lillkammarhållet till, där brännvinsflaskan fanns, i sällskap med en hel kutting starkvaror. »Stå där du och blinka och vinka, och ligg där du, stinn i kräfvan. ’Sista supen’ ska ni få behålla själf! Jag skulle ha legat här i dag jag rejelt som ett svin om jag tagit den ’sista supen’, skulle bli. Märkeligt att barna här skulle vända in hit. Alla tiggare, som gått fram här de sista åren, så har dom nog sett att här var ett så styggt hål, att ingen kunde ha sämre, och dom ha bara gått förbi. Men barnen, kluck, kluck. Dom hade inte bättre vett än te gå in till en så’n fyllkanalje. Om jag nu bara låtit bli att ta hem brännvin i går, så hade jag haft pengar så jag kunnat köpa kakor hos bagarn te småänglarna här.»
Han reste sig mödosamt, satte kaffekokaren öfver elden, blängde utåt rummet, småmysande.
»Ska vi inte ha oss en förmiddagstår tro? Herre gulla» mumlade han för sig själf, »stintan har rent af vett tå sej själf te tvätte af fönsterglaset.»
Barnen logo emot honom, varma och röda, så som de fäktat. Småstintorna i sängen sjöngo sina små till sömns med mjukt, ljufligt ljudande, ’Millmaste tana’.
Månke och Per-Erik slogo och gnisslade med knif och järuskrapa i grytan, skrattade och skrålade:
»Näcken han spelar på böljan blå.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
