Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 8. Hvart har Märta-Greta tagit vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
far han och spring svulten förstås. Björntasse ha nog rifvi na.»
»Javisst», härmade Maglena Per-Erik med gnällande röst. »Och ända från Långvattne och hit, där jorden mest är slut, har björn sprungi för te äta opp lill Märta-Greta våran. Storgalten hos Sven Påls har väl kommi ut å, och fått väder åf ’na, och gamm ’brusen (gumse) hos skolärarns, så han kan få stinga ihjäl ’na.»
Maglena brast i gråt. »Ni är så otäck te hitta på de ledt är, när de är ledt förut, så att –, så att jag bli sint. De är väl grannare då te tänke de mor flugi hit efter lill Märta-Greta, som hon hade så hjärtans kär. Om hon bara hade orka så hade hon nog tagi Brita-Cajsa å mej med sej å.»
»Börje int på te prata som fegbarna du nu, också», afbröt Anna-Lisa systerns harmsna utbrott. »Jag tyck att vi ska int tänka nån’ting förr än vi få höra hur de är, när Ante kom efter oss.»
»Ja han lär nog aldrig finne oss», muttrade Månke.
Men det gjorde han ändå, Ante. Han kom kafvande i snön, när syskonen voro så trötta, så uppgifna att de hvarken orkade tala eller vara »sint» på hvarandra.
De orkade inte ens sticka handen in i barmen för att känna efter om någon kakbit fanns kvar af dem de stoppat dit.
Hade bara Anna-Lisa stannat eller satt sig ner i drifvan att hvila, så hade hela sällskapet följt hennes exempel, småpojkarna helst, i deras tunga, besvärliga kläder. Det var mest Gullspira, som hindrade dem att sätta sig ner och så somna af för alltid. Bara någon af barnen vände åt sidan i det syftet, så sprang hon iväg under högt bräkande. Och så måste de snart efter, så rädda som de voro att förlora henne.
Men de orkade inte länge rätta sig efter henne heller.
Månke, som länge gått och stapplat, stupade omkull, och fräste ilsket när Anna-Lisa ville hjälpa honom på fötter och få honom iväg.
Så det var då som ett under att Ante ändtligen kom, för med honom blef det som lefvande lif i barnen igen.
Ändock kom han utan lill Märta-Greta –!
Ända fram till ostkransen i granen hade han gått, men inte sett ett spår af liIl’stintan deras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
