Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 9. »Millmaste Tana»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Du får raska på, pigan min», manade han på hästen.
Lärkan fnyste och satte opp hufvudet. Hade hon inte »raskat på» kanske, mot vild snöstorm, som slet i man och svans - vadat i snö till buken ibland! Men bevars, nog kunde hon öka farten ändå mer! Ja hon kunde spränga sig, springa tills hon stöp på fläcken också, om husbonden så ville ha det! Husbonden, som hon tjänat i tio år och färdats med i skog och fjäll.
Vägen, opp genom den stora skog de nu nådde, var banad. Lärkan satte iväg så att det ekade af bjällerkransen. Emot kvällningen hade hon hunnit den stora fjällsocken, som bredde ut sig utanom den vida dalbottnen. Uppför en duktig backe bar det. Dit upp förde en allé af hvitstammiga björkar.
De åkte igenom den, svängde af till ett litet ljusrödmåladt hus med balkong och veranda i grönt och hvitt. Eldsken lyste ut från fönstren, och röken stod pilrak upp genom luften, som nu var hög och klar, med rosenröd aftonrodnad och redan glimmande stjärnor på himmelen.
»Välkommen hem igen, Artur», ropade en ung fru oppe ifrån verandan. Hon stod kvar där med en stor ullschal om hufvudet, som tittade ut därur, fint och blekt med ljust hår, som snodde sig framom schalen.
»Tack lill’gumma! Bed Dordi komma och ta förningen jag har med mej.»
Dordi, den gamla piga, som en gång skött jägmästarfrun som barn, kom fryntlig ner för trappan. Det hände ibland att jägmästaren hade med något sällsynt matnyttigt eller annat, en björnstek, en varghud, eller mera vanligt, fågel af olika slag. Så Dordi var beredd att lasta på sig. Men hon drog sig förskräckt tillbaka.
»Gulla heller, jägmästarn! Hva ska vi med tocket? Gå in frun, de är kallt.»
Men nu hördes ett skrän från släden, ett tröstlöst, öfvergifvet lillbarnskrik.
Den unga frun slängde schalen. Hon sprang utför trapporna i några steg, tog det skrikande trasbyltet i famnen och bar det upp. »Lilla pyre – stackars lilla pyre – hvad ha de gjort åt dej. Tyst, tyst nu. Vi ska snart komma in till värme, och få mat i den stackars lilla kroppen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
