Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 20. Eld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Men du ska väl stänga spjälle så vi få varmt», log
Ante lite skälmaktigt.
»Ja, hjälpanes heller. Men jag var nästan rädd för
os, förstår ni.» Maglena återvände i alla fall åt
spishållet till. Hon sträckte sig mödosamt upp och slet
en gren åt sidan.
Med trött, bekymrad matmorsmin hasade hon sig sen
iväg till sängen, där hon hade svårt att göra sin
myndighet gällande. »Gammelfolke» här i gården visste att
hålla barnen på mattan, ty farmor Gullspira, hon tog
spjärn emot den grofva, stadiga granstammen och satte
ut alla fyra benen, som om hon ämnade bli ensam om
bädden. Hade hon inte varit gammelfolk så kunde en
mest ha blifvit sint på na.
Matmor stod rent rådlös om sängplats för ungfolk och
barn. Men så förstod hon hvad gammfarmor ville. Hon
hade ondt. Hon ville ha nytt omlagdt på magen.
Och det fick hon.
Gårdsfolket kröp till sängs, i en hög, hela hushållet,
med fällen öfver ögonen för att hålla undan »månskenet»,
som pilade in mellan täta, tjocka trädstammar, och värmde
luften så att barnen drömde att de sofvo i uppvärmd
stuga med tjocka, tunga nyfällen öfver sig.
Gullspira hade lagt sig ofvanpå dem för att värma sig
och dem. Hon låg där, idisslande, och blinkade med
långsmala ögonstenar mot solglimtarna, lyssnande, och
var spanande uppmärksam. I skogen fanns vilddjur att
vakta sig för, och i skogen fanns människor och hundar.
Hon hörde dem Gullspira!
Stolt blickade hon sig omkring. Här, under täta, mot
jorden hvilande grangrenar kunde de vara trygga, här
kunde ingen se dem. Geten idisslade dagen lång med
halfslutna, dock seende ögon. Silfverrofvan, som satt på
en kvistknagg på trädstammen pickade igenom timme
efter timme. »Månskenet» tog af och svalkades, sjönk
in i rosenröd aftonrodnad. Det blef till bleka intet. Och
alltjämt sofvo barnen.
De sofvo när den riktiga månen med frost i följe trädde
opp på himmelen, sofvo fast aflägsna steg och buller af
människor, af skällande hundar hördes ej långt ifrån
dem, sofvo när allt blef tyst och dödt i skogen.
Men då vaknade de. Något ludet, vamt kom krypande,
smygande, gled mjukt in under fårskinnsfällen, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
