Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 21. I egen, grön stuga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och hvad rätt är. Och då skratta kvinnfolke, och när
man få si na på ryggen så är hon som ett tråg, så
uthålkad. Men de är farligt te tala om skogsrå, när en är
i skogen. Herre gulla Ante – de är någe som rör sig
här ute!»
Maglena kröp intill brodern.
»Du mått lägga mer på elden, men du får int gå ifrån
mej. Sir du, nu igen? Nej du si ingenting för de är
inte alla, som kan si. De lyse som två ögon midt i
svartgrenarna.»
»Där? – Jämmerligen stinta, känne du int igen Gullspira?!»
»Gullspira, som låg där på sängen, alldeles nyss när
jag var i kunten efter garn??»
Maglena lät häpen och misstrogen, som om geten alls
icke, obemärkt skulle kunnat förpassa sig ut ur så väl
timradt hus.
Månke satte sig gäspande opp i bädden, icke det
ringaste förundrad öfver den ju ändå rätt ovanliga stugan.
Men han såg ju elden och syskonen och Gullspira och
katta. Maglena ropade honom till sig. Hon hade mjölk
och bröd för honom borta vid elden.
När han ätit, befanns tiden ha öfverskridit vanlig
softimme. Man var in på midnatten. Månke fick pallra
sig till sängs igen.
Ante tittade »ut» innan han kröp till kojs. Månen
lyste stilla och klar. Stjärnorna vinkade och logo som
mors ögon. Det kändes tryggt och godt.
Men Maglena fann det tröjsammast »inne i stugan»,
hon förmådde sig inte att sticka näsan utom granens
grenar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
